Jag har hela tiden trott att det är länge tills jag tar studenten.
I fredags kändes det annorlunda.

Jag var på student för en av mina bästa vänner som jag känt i hela mitt liv. Och när hon sprang fram till mig och gav mig den första kramen med ett stort leende på läpparna... då slog det mig att hon bara är två år äldre än mig. Inte nog med det, men jag har redan gått på gymnasiet i ett helt år som bara har flugit iväg. VART tog den tiden vägen? När jag nu skriver det här känner jag mig som en tant som sitter och skriker att "TIDEN GÅR SÅ SNABBT!!!" men jag har aldrig heller känt mig såhär maktlös. Framtiden bara rusar mot mig och det är en spänningsfylld tid som jag inte ens kan försöka förstå mig på.

Är jag rädd? Ja.
Vet jag vad jag ska göra? Nej.
Vill jag ta studenten ändå? Ja och nej.
Kommer allting att fixa sig ändå? Ja.