Det är lördag och klockan är nio. Jag ligger i soffan och tittar på film. Imorgon är det tjejmilen och jag är anmäld. Där jag ligger intalar jag mig själv att jag inte har ont. Eller att jag har ont? Till mamma säger jag i alla fall att all smärta är borta och att jag mår toppen. Jag är taggad inför att springa en mil imorgon.

 

I onsdags kände jag att jag hade ont när jag andades, ont vid lungorna bak i ryggen. Så jag gick till skolsköterskan som sa att det troligtvis var en blödning i ryggmuskulaturen. Precis när hon sa det insåg jag att jag inte kunde springa en mil som träning inför tjejmilen på torsdagen och att jag antagligen inte heller kunde springa tjejmilen. Men jag är envis, väldigt envis. Om det är bra eller dåligt kan tolkas olika beroende på vem du frågar. Men jag ville springa, jag skulle springa!

 

För första gången hade jag ett riktigt nyårslöfte som inte bara bestod av att inte äta godis under året. Utan ett mål som jag kunde träna och utvecklas inför, vilket jag också hade gjort. Då skulle inte en skada i ryggen få stoppa mig!

 

Så där låg jag i soffan i lördags. Jag hade ont och jag ville egentligen inte springa eftersom jag visste att jag inte skulle kunna prestera så bra som jag hade gjort annars. Men när mamma frågade så mådde jag bra och hade inte ont. För även om kroppen inte ville så tänkte inte min hjärna ge upp. Inte efter att ha tränat och planerat inför loppet i flera månader! Nejdu, aldrig i livet.

 

Jag sprang tjejmilen i söndags och efter sex kilometer trodde jag att jag skulle falla ihop av smärtan, det kändes som om jag blev knivhuggen i ryggen. Men jag sprang hela tiden och kom i mål efter 55 minuter. En helt okej tid tycker jag. Det var inte det smartaste jag gjort, jag borde ha lyssnat på min kropp och människorna i min omgivning. MEN jag var såå stolt när jag kom i mål. Vi fick blommor och jag kände mig verkligen som en av de bästa och stoltaste i världen. Jag hade klarat mitt mål på under en timme och för bara tre veckor sedan hade jag aldrig sprungit längre än sju kilometer. Jag hade peppande låtar på min spellista och jag var peppande mot mig själv. Jag klarar detta, jag ska springa hela tiden och inte stanna. Run Forrest, run helt enkelt!