Nej, usch, blä, fy.

 

Igårkväll somnade jag klockan tio och vaknade klockan kvart över ett. Jag somnade inte förrän runt halv fem och vaknade en timme senare. Fyra timmar sömn är ingenting min överspända hjärna och kropp klarar. Migrän, äcklig trötthet och en konstig känsla av att jag inte riktigt är här förföljer mig dagar när jag inte sover som jag ska. Precis så har därför den här dagen varit och min hjärna har hela tiden varit borta. Min hjärna är någonting jag värnar över och gärna tänker på som ett fint instrument. A finetuned clockwork, går någonting fel krashar allt. Jag som är van vid att bara förlita mig på mitt huvud i alla situationer har idag fått ge efter för det och klumpiga jag har blivit överdrivet klumpiga och glömska jag. Koordinationen mellan kroppsdelar har varit bristande och mina ögonlock har burit på små vikter.

 

Att hela dagen ha glömt hjärnan i någon dammig vrå hemma är jobbigt. Jag har nästan somnat på flertalet lektioner, undvikit att tänka i rädslan av att få migrän, tagit straka migränpiller i rädslan för att få migrän och skrikit på den där jobba killen i min klass flera gånger för att han aldrig kan hålla käften och alltid måste käfta emot precis allting. Nej, idag känner jag mig tappad bakom en vagn och jag gillar inte det. Min plan om att sova så fort jag kom hem gick också åt skogen. Om en timme ska jag rida ett dödsjobbigt (men roligt) dressyrpass för tränare. Förhoppningsvis kan jag rida bra och förhoppningsvis kan jag sova bra i natt. För att jag orkar inte, klarar inte av, kan inte med, att min hjärna inte är med mig hela tiden. När hjärnan inte fungerar fungerar inte heller mitt liv.