Jag är ingen vig människa.
Inte heller har jag underbara och mjuka fötter.

Nej, min kropp är verkligen ingen balett-kropp men jag älskar verkligen hur vackert och känslosam dansen är. Jag uppskattar smärtan det krävs att utföra "simpla" rörelser och jag uppsakttar perfektionen i det hela, precis som i dressyren. Därför är jag extatisk över att kunna skriva att jag ska upp på hästen igen efter ett halvårs ovilligt uppehåll. Dessutom har jag lyckats få med mig M på det hela efter att ha tjatat på henne länge. Så i höst börjar förhoppningsvis baletten igen och jag tror att jag snart skriker av lycka. Gud vad jag har saknat det.