"When I wake up, I'm afraid, somebody else will take my name. When I wake up, I'm afraid, somebody else might end up being me."

En av mina all time favourite låtar dunkar ifrån högtalarna och jag suckar.

 

För att jag känner igen mig i texten. Jag är rädd. Helt jävla skraj inför framtiden. För att jag vill inte bli vanlig, jag vill inte bli tråkig och jag vill inte ha 2,5 barn och vitmålat staket. Jag är rädd för att bli en tråkig stereotyp och rädd för att lägga mina drömmar på hatthyllan. Jag är rädd för att ignorera min orörda potencial och rädd för att bara ignorera hur bra jag kan bli och settle for less.

 

Ja, jag är rädd för att bli nöjd. Det är någonting jag kan prata om ganska länge men det är för att jag inte vill bli som alla andra. Häromdagen nämnde en kompis att jag smälte in i omgivningen med min Kånken och långa blonda hår. Dagen efter gick jag bara och tänkte på om jag äntligen skulle våga färga håret i någon rolig färg, bara för att sticka ut, inte vara som alla andra och vara lite spontan. Våga göra någonting som jag tänkt på länge, för att jag är ung, dum och hela köret.

"You’re too mean, I don’t like you, fuck you anyway. You make me wanna scream at the top of my lungs." Ja, jag vill skrika i frustration och slita mitt hår. För att jag vill ju våga göra som jag tänker.