Och hon blir arg på mig om jag visar mig vara mänsklig, i varje fall när det kommer till skolan.

 

Enligt henne är jag perfekt när det kommer till skolan. Jag har ett IQ på 10000 och behöver inte plugga någonting alls för att min hjärna gör allt jobb för mig. Det är därför okej att slänga ur sig taskiga kommentarer till mig om att jag aldrig behöver plugga eller oroa mig. Det är också helt okej att säga att jag inte får vara med i gruppen som sitter och fruktar inför proven. För att jag kommer ju ändå få A utan att plugga. Och visst, jag har lätt för skolan ibland. Ibland. Och ja, min hjärna är bra och jag avgudar den men den är långt ifrån allsmäktig.

 

När jag pluggar inför prov tre veckor innan provet, då kan jag inte säga det till henne. Gör jag det blir hon arg på mig, skriker och säger att jag stressar henne för att hon inte har börjat plugga än. Sedan säger hon att jag inte behöver plugga, så varför gör jag det? Hon säger att jag inte behöver det, att jag kommer få A ändå.

 

När vi tillsist ska få tillbaka proven och jag säger att jag är nervös blir hon också arg på mig. Jag har inte privilegien att vara orolig, för att jag får ju alltid A och kan inte få några fel. Jag är en vit duk utan fläckar, jag är ett kaffepaket på exakt 500,00 gram och jag är ett läppstift som inte lämnar fläckar på vinglasen. Med andra ord är jag helt perfekt och jag får inte lov att vara orolig.

 

Hur jag än gör, hur mänsklig jag än är och hur mycket jag än pluggar kommer jag alltid att ha en arg kompis efter mig. Förlåt för att jag jobbar häcken av mig, förlåt att jag vill gå ut med bra betyg. Jag blir så ledsen varje gång och jag förstår att det är lättast att säga att jag får bra betyg för att jag pluggar mycket. Visst har jag talang för det, men en hjärna tar en inte hela vägen. Så snälla, var inte arg på mig.