Senast igår lyckades jag nog slå nytt rekord.

 

Efter skolan gick jag och M en runda på stan. Jag blev så oerhört sugen på en crêpe, trots den milalånga kön dit. Med bedjande ögon kollade jag upp på min vän och frågade om vi inte snälla kunde ställa oss där. Och sedan kom väntandet. Den långa väntan på att få komma fram och beställa min crêpe, fylld av mjuk nutella, färsk banan och en massa festligt kokos.

 

Kön rörde sig alltför sakta och i takt som tiden gick hörde jag ursäkterna flyta ut ur min mun. "Förlåt för att du behöver stå här med mig, jag är så ledsen." Och sedan började det småregna, paniken inom mig steg. Tänk så stod M bredvid mig och var irriterad?! "Alltså, jag tycker så synd om dig! Du skulle ju bara köpa ett par tights!"

Om jag, som inte alls någonsin är irriterande blev nog snäppet jobbigare än 'pleasantly charming' efter dessa tiotusentals ursäkter över att hon behövde spendera tid vid min sida, någonting hon själv gått med på.

Ja, dålig självkänsla är nog någonting jag lider av och jag måste sluta be om förlåtelse för mig själv hela tiden. Med det vill jag bara säga en sista sak.