Igår försökte jag intala mig själv att nej, jag var inte stressad.
Men jag fick ändå pressa ner mina axlar flertalet gånger efter att de varit i princip vid mina öron.

Så allt det där övertalandet över att jag inte var stressad var ju mest bullshit. Spänd och lite småstressad över allt som skulle göras sprang jag därför omkring med axlar som skvallrade till alla om precis hur illa det var. Idag tror jag att det är bättre, för jag har inte behövt hämta ner axlarna ifrån öronhöjd idag.

Hade jag levt för några tusentals år sedan hade jag varit en underbar överlevare. Kalla mig krigardrottning eller något, för att vakta över eldar där jag hela tiden måste vara fokuserad hade varit my thing. Även att svinga tunga svärd med mina breda axlar på heta hästar, att gå flera tusen mil med mina robusta ben och överleva masssvält med min superbra förmåga på att samla upp fettreserver. Ja, jag hade varit bättre ämnad för strid och ett tufft liv än att sitta och räkna mattetal efter mattetal.