Att stirra på en öppen fysikbok har under den senaste tiden blivit ett allt vanligare scenario hos mig som tar plats varje gång jag tänker plugga. Innan kunde jag snappa upp information likt en krokodil dödar ett byte; snabbt, hänsynslöst och för att släcka en törst. Nu har hungern inom mig svalnat och jag kan inte längre suga åt mig information.

Nej, att gå på gymnasiet i ett år har verkligen slitit på min stackars hjärna. Den är inte i skick till att göra nästan någonting och kan knappt användas till att ta ut soporna. Aldrig har jag haft så dålig självdisciplin och aldrig har jag varit så omotiverad till att ens göra någonting. Det är oroande att varken ha vilja eller kraft till att göra någonting och att bara sitta stilla och glo istället. Eftersom allra helst vill jag bara sitta hemma, äta choklad, skråla i takt med min ukulele och gråta tårar som skvallrar om stress och trötthet. Något mörkt börjar svepa över min hjärna igen och jag är rädd för att förlora mig själv där. Igen.

Därför pluggar jag inte längre. Det är inte ett aktivt val utan snarare ett måste för att överleva den sista veckan i skolan. Jag klarar inte av att läsa meningar fyllda av information och jag klarar inte av att analysera, debattera och motivera. Den aktiva J som gärna rider nio gånger i veckan, springer tre pass och pluggar all annan tid har blivit utbytt mot den trötta J som knappt orkar dra sig ut till sin favorithäst fyra gånger i veckan, springa ett halvt pass och plugga.

För att hur jag än försöker kan min hjärna inte längre ta upp någon information. Aldrig har ett sommarlov varit så välbehövligt som nu.