Fan, det är ju precis sådär.

 

Som vanligt sitter jag vid mitt skrivbord, framför en dataskärm men idag vibrerar jag. Jag vill inte åka till mitt jobb, jag vill sitta hemma och skråla till musik. Bredvid mig ligger en slängd ukulele och min dagbok som just idag fungerar som en tanke-samling och dikta-ihop-låtar-bok. Mina drömmar känns så avlägsna. Det enda jag vill idag är att skriva musik, få upp den någonstans för att passionen flödar och det är när jag sitter på en pall med ett instrument i knäet och får skrika bäst jag vill till låten jag skrivit som jag är i mitt esse. Vissa kanske tror att jag är i mitt esse när jag sitter och skriver ett prov eller en novell men det är när jag kan fullt ut skriva och sjunga mina tankar och känslor i kryptiska hopdiktade verser som jag verkligen lever.

Det är väl inte så att jag någonsin riktigt pratat om den här drömmen. För att jag vet att min röst inte är den bästa och jag vet att mina föräldrar tycker att allt kreativt och konstnärligt är läskigt - någonting att hålla på med på fritiden. Men det är väl klart som korvspad att jag aldrig någonsin skulle kunna lyckas om jag inte försöker ens? Ja, jag är lite kluven på mitten.